Fittest on earth

Dessa två dokumentärer har fått mig att inse vad jag vill, vad jag kan åstadkomma om jag kämpar och hur mycket slit det faktiskt krävs.
Jag vill inte tävla i crossfit (just nu) men jag vill pressa min kropp till det yttersta och jag vill ge det jag aldrig gett den förut.
Efter jag hade sett båda igår så kände jag en gnista i mig själv som jag inte har känt på många år och en gnista jag aldrig riktigt upplevt innan.
Om det är beslutsamhet eller om det är en längtan, jag kan inte riktigt beskriva känslan men det är bara någonting jag känner att jag vill göra.
Ge den kärlek till min kropp och kärlek till mitt psyke som jag aldrig gett den förut och bara få vara mig själv, det är det jag vill nu.

Min prestationsångest, min oro, min svikande självkänsla, sorg och mitt matmissbruk ska inte vinna.
Jag har börjat lägga upp en plan hur jag ska gå tillväga för det bästa måendet för mig och min kropp och bara vara mig själv, hela mig själv.
Det är ingen lek, inget jag bara säger att jag kommer göra och ge upp innan jag knappt börja för nu är det allt eller inget för mig!
Sådan inspiration har det aldrig varit för mig, inte på det sättet som Rich Froming, Mat Frazer, Tia Toomey eller Katrín Davíðsdóttir skänker.
Trots det så vet jag att det inte är träningen jag måste lägga störst vikt på utan det är maten, men jag tänker verkligen inte ge upp.

Jag har just iallafall tagit en längre promenad i det gråa dock varma vädret och ikväll ska Marcus följa med mig på gymmet.
Det blir att intervallpass på helvetesmaskinen, utsida och insida av benen, två magövningar och utmaning i jägarvilan och utfall med vikter.
Jag längtar fast jag vet om att det kommer bli en rejäl svettfest, för nu tävlar jag endast mot mig själv och denna gång vinner jag.

11 thoughts on “Fittest on earth

  1. Jag såg klipp på dom i morse och tänkte på dig, träning och det med att aldrig ge upp. Det är vad det handlar om mest, att inte ge upp. Jag tror på dig, oavsett vad. ❤💪

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.