Osynliga ärr

I år var första gången i mitt liv då jag berättade hela min historia, allt jag har varit med om, alla gap ord, alla slag och sparkar jag fick.
Alla gånger jag har legat inlåst på toan skakat av rädsla och gråtit och varför jag började gå hem från skolan av rädsla att åka skolbussen.
Hur jag lärde mig att sminka över sår, hur jag lärde mig att bli tom för orka överleva, hur mitt yttre skal blev hårt för inte se den riktiga skadan.
Man aktivt lärde sig att ljuga bort vart man hade varit, varför man var blå, varför man var trött och varför man bar långa och stora svarta kläder.
När smaken av järn fyllde ens mun, hur man smög i hopp att de inte skulle se mig och hur biblioteket på skolan blev min fristad.

Hur jag skrek ut i mörkret på nätterna ens smärta och hur ens tankar vred hårdare om i huvudet så fort man gick förbi en spegel.
När man trodde att man var säker när man la sig i sängen för att sova men mardrömmarna fortsatte.
Mardrömmarna som fick kraft av min vardag så det slutade med att jag skrek genom nätterna & föräldrarna kunde väcka mig för jag skrek.
Hur jag slogs i drömmarna för bli fri och vaknade med klösmärken över hela mig då jag har försökt klösa mig fri.
Att vara vaken eller sova spelade ingen roll, det jag fick uppleva på dagen kom smygandes tillbaka i mina drömmar.
När jag drog mig undan från de få personer jag hade som vänner för jag hade fått det uppkastat i ansiktet ”vi ska se till att de får stryk också”.

Insikten att veta att man var ensam, folk drog sig undan och jag drog mig ännu längre bort ifrån dom.
Att ens vänner var de personer man skrev med på internet och de visste mer än de runt om mig i verkligheten.
Det är inte att vara ensam jag är eller har varit rädd för, utan det är att bli lämnad ensam med min tankar, med de osynliga ärren.
Idag har min kropp läkt. Jag har några små ärr lite varstans på kroppen, inte så de syns om man inte går riktigt nära dem för titta.
Mina osynliga ärr är ord, alla mina minnen, alla händelser som spelas upp huvudet som en hackad LP- skiva, som få se en film om och om igen.

Idag vet jag om att det var inte mitt fel, jag var ett barn som blev utsatt i skolan och vuxna människor lät det pågå.
Det fanns ingenting med min personlighet eller med mitt utseende som förtjänade att bli fysiskt eller psykiskt misshandlad för.
Även om jag har gått vidare i mitt liv så är det ändå jag som får leva med osynliga ärr som ibland påverkar mitt vuxna liv mer än jag vill.
Jag får leva med ångest och med en elak bild om min kropp och även med en ohälsosam tanke, att alltid stå upp och vara på min vakt.
Det har varit en tydligt överlevnads faktor och varje dag jobbar jag på dem här tankarna, jag har bearbetat så mycket som har gjort mig illa.
Och vissa händelser får jag jobba hårdare med för kunna gå vidare ifrån och vissa saker kommer jag aldrig kunna släppa eller förlåta.

Så jag vill uppmärksamma något åt er.
Tänk på vad ni säger till eran omgivning, till era barn, till era vänner, till människor på eran skola eller på era arbetsplatser.
Bara för du finner dig lustig på annan människa bekostnad så har du ingen aning hur de tar det när de går hem.
Ni har ingen aning vad som pågår innanför huvudet eller vilka osynliga ärr ni kanske ger dem för livet.
Mobbning i fysisk form eller framför en skräm är inte okej, det är olagligt och det ger skada på former ni aldrig kan föreställa er.
Om ni ser någon bli utsatt, stå inte och titta på för det är med mobbning – det spelar ingen roll av vilken orsak du tittar på.
Är det av rädsla av vad folk ska tänka eller att du själv ska bli mobbad eller är det för det är din kompis som mobbar någon
eller tänk om det blir någon du känner som blir utsatt, vad det än kan vara så, anmäl. anmäl. anmäl. anmäl.
Tänk på personen som blir utsatt – du kan vara den som räddar dem. Du kan vara den som får dem att orka med livet igen.

Jag drömde varje dag att någon skulle rädda mig.
Det slutade med att jag var den som räddade mig själv och varje dag tackar jag mig för det.
Jag vet inte hur det skulle ha varit om jag inte tog de besluten som jag gjorde men jag är glad för det.
Så osynliga ärr, jag vet att ni finns där. Ni är beviset på att jag var starkare också än allt de någonsin gjorde emot mig.

46 thoughts on “Osynliga ärr

  1. Jag blir så ledsen i ögat varje gång jag hör eller läser om någon som varit eller är utsatt. Hatar mobbing och utfrysning säkert för att jag själv var utfryst några år under högstadiestiden. Den skamen gör ff ont i själen.

    Kram på dig /Kamilla

    1. Det gör verkligen ont, mer än folk kan någonsin förstå ibland.
      Ingen, varken du, jag eller något annan förtjänar sådan behandling.
      Så många kramar till dig!

  2. Vill bara ge dig en stor kram <3 och tack för att du delar ed dig av din historia, det är viktigt och hjälper alltid någon att känna sig mindre ensam i ett sådant helvete!

    1. Tack Linnéa!
      Det värmer att höra att du tycker det och jag hoppas någon där ute får veta att de är inte ensamma.
      <3

  3. Jag känner igen mig i det du skriver. Jag var också mobbad. Fick stryk och glåpord. Utfrysning och psykiskt smärta. Mobbning är verkligen hemskt! Det har satt sina spår hos mig också. Du är inte ensam <3

    1. Det kan det vara, vad bra att du stod upp för honom.
      Ingen förtjänar att må dåligt, någonsin i skolan eller på arbetet.
      fyfan. kram!

  4. Det var en sorglig berättelse som du skriver om. Sådant sätter sina spår. Jag ska erkänna att jag fick kämpa för att läsa hela din berättelse, jag blir så himla upprörd, arg och förtvivlad när jag läser om sådant. Jag kan inte ens se verklighetsbaserade filmer där människor far illa. Men jag tror, vet, att du kommer att få ett bra liv, för det som jag har läst om dig, att du är en fin tjej med fina värderingar. Ångest vet jag mycket om, då jag har en diagnos som jag inte berättar öppet om, men jag gjorde ett inlägg om det för ett par dagar sedan, och hoppas folk förstår och slippa frågor. Starkt av dig att berätta, och det kanske hjälper dig också?
    Du har en fin blogg, och hoppas att det blir lite foton också, då jag älskar att titta på andras foton, inte bara naturfoton, utan alla slags foton. 🙂

    1. Det sätter spår i människor många gånger inte kan ens föreställa sig.
      Jag brukar få höra det ibland sen jag kom ut med min ångest, utmattning och min historia att det känns som på film och då brukar jag bara svara, tro mig hur många gånger tror ni inte jag har önskat att allt var bara på låtsas, att det var bara som på film.
      Tack för dina ord! Du är också stark som vågar berätta hur det är. Vad kul att du gillar dem, tack 🙂

  5. Fyfan.. Alltså jag säger bara fyfan.. Hur kan människor göra sånt här?! Vad fan gör folk? Jag blir så irriterad. Men jag vet vad jag ska göra i situationer som mobbning osv osv och jag har alltid lyckats hjälpa vänner, bekanta eller liknande. Skönt nog. Men det är hemskt att se att ingen har stått upp och hjälpt dig.. Det gjorde så ont i hjärtat att läsa…. <3

    Sv; ja, det är det roligaste ibland! 😀

  6. Usch jag blir så arg på mobbning! Har själv varit utsatt för det hela högstadiet och fick ingen hjälp alls från skolans håll, de ville ”rädda och skydda” hon som mobbade, de hävdade att hon gjorde det pga att hon hade det tufft i livet och tufft hemma. Oavsett vad hennes ”orsak” var så är det inte rätt att mobba..

    Ja fy det är så jobbigt när man är dagvild och blandar ihop dagar, datum osv 🙁 Jo med träning går det bra nu för det mesta, visst har jag dagar då kroppen inte orkar och då får jag acceptera det. Men har kunnat börja gymma mer nu jämfört med tidigare under min sjukperiod.

    Ha en fin fredag!

    1. Det är aldrig okej att utsätta någon för mobbning bara för man själv har det tufft hemma.
      Jag hade hell hemma och inte tog jag ut det på andra för det, utan det blev bara värre för mig i skolan.
      Idag vet vi bättre, heja dig som blev starkare. Ja, men vad insjuknade du i om jag får fråga? <3

  7. Jag har tårar i ögonen när jag läser detta. Varken du eller någon annan ska behöva ha en sådan uppväxt eller få sådant beteende emot sig.

    Du är mycket starkt och envis och det har hjälpt dig mycket på vägen.
    Jag gör vad som helst för dig, och det är bara att skriva, ringa, skicka snap eller vad som så finns jag alltid där för dig vännen.
    Styrkekram!

  8. Jag blir så arg, ledsen och besviken att det verkligen finns människor som får agera på detta sätt. Även din omgivning. Varför reagerar inte de som står brevid och deltar i denna hemska mobbing. Jag hade aldrig någonsin accepterat att jag/ partner/ kompis eller mina barn hade blivit mobbade. Då blir ju jag lika delaktig…..
    Så strongt att dela med dig av ditt liv. Kram på dig🤗

    1. Nej, jag har inga svar på varför de lät det pågå och tro mig jag har frågat ut dem om det mer än en gång.
      Men det finns en orsak varför jag inte har kontakt som andra med min familj som andra har.
      Jag har dock min karls familj som är idag min familj.

      Och tack, det värmer så och inga barn ska eller förtjänar att bli utsatta.
      <3

    1. Nej aldrig, vissa saker sitter så djupt att det går inte att förklara.
      Visst är det magiskt vad ens överlevnadsinsikt kan göra.
      <3

  9. Så himla ledsamt att läsa 🙁
    Vilka idioter de finns..
    Tycker synd om dej :/

    Sry om ja skicka dubbelt men de segar så vet inte om de gick iväg.

    1. Ja, min skoltid är något jag minns bara negativt, tyvärr.
      Jag hoppas universitet ska bli bättre i framtiden.
      Kram

  10. Åh herregud, jag blir så sorgsen i mitt hjärta att höra hur du blev behandlad. Ingen förtjänar det där. Speciellt inget barn. Var fanns alla vuxna? Det är dom som hade ansvaret för att nåt sånt inte skulle hända. Stor styrkekram på dig! ♡

    1. <3 det värmer.
      Inga barn förtjänar det här och inga vuxna för den delen heller.
      Jag kan inte svara på varför de lät det pågå, varför de inte räddade mig eller varför jag fick rädda mig själv.
      Jag har som vuxen frågat ut men får inga svar, det finns orsaker varför jag inte har kontakt med dem.
      Kramar!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.