Shadow Of The Day


Chester Brennington sångaren från Linkin Park hittades i sitt hem död genom självmord. 
Jag hamnade i chock, jag gick in i köket och slog igång deras låtar och som en virvel började alla mina minnen klättra fram.
Alla gånger jag lyssnat på deras musik för tröst kom som en våg och innan jag visste ordet av det så rann tårar längst efter mina kinder.
Ilskan, sorgen, glädjen, förtvivlan, besvikelsen, hoppet, förståelsen, kärleken, hatet allt som deras texter som de delat med sig på jorden.
De har räddat mig som barn då monstren var för stora för ett barn att förstå, när vuxna lät det pågå och vissa vuxna var orsaken till sorgen.

Jag minns första gången jag hörde Linkin Park, jag var 6 år och jag skulle snart fylla 7 år.
Min storasyster Camilla hade en brevvän i USA som hette Brian som hade skickat en bränd cd-skiva med låtar, bland annat med Linkin Park.
I samma sekund jag hörde In The End så var jag fast och jag kan inte räkna på fingrarna hur många gånger jag hörde den låten med min syster.
Varje månadspeng sen gick till spara till deras album Hybrid Theory som jag har kvar än idag, det är nog inte många 7 åringar som går in på Domus (nuvarande Coop) och köper ett sådant album, ett album som gav min liv mindre smärta.

Linkin Parks musik fortsatte växa för mig och innan jag var 14 år så ägde jag ett gäng bandtröjor och min älskade väska (den har jag kvar!).
Högstadiet var det värsta perioden och deras musik blev på en ny nivå för mig, speciellt låten Somewhere I Belong som gav mig mening.
Varje gång jag hade fått spö så kröp jag in i mörkret och hörde på dem, de överröstade min ångest och min sorg under nätterna.

Innan jag hade hunnit fylla 16 år hade jag hunnit förlora min bästa vän, vi hörde alltid Linkin Park tillsammans. Det var våran grej.
Han valde att ta bort sig och det är något jag aldrig har återhämtat mig ifrån och just innan hade de släppt albumet Minutes to Midnight.
När jag hör på Leave Out All The Rest så kan jag inte mer än gråta, det bränner i min bröstkorg och i min hjärnhinna av saknad.

När jag hade just flyttat hemifrån släppte filmen Transformers och soundtracket till filmen gjorde Linkin Park –  New Divide.
Det fanns nog ingenting i den filmen jag inte har älskat och än idag är det min favoritfilm och jag såg den senast för två veckor sedan,
tillsammans med Marcus och Kristin för hon hade inte sett dem förut. Idag känns det som jag vill lägga mig i fosterläge och titta på den.

Igår tog psykisk ohälsa ett till liv.
Det spelar ingen roll vilka liv vi lever eller vart vi kommer ifrån, man kan lida av det vare sig man är öppen om det eller inte.
Utan rätt hjälp så tar psykisk ohälsa över och riskerna för andra missbruk ökar och i värsta fall avslutar liv.
Jag vet hur viktigt det är att prata om psykisk ohälsa, att låta samhället få upp ögonen och sluta nonchalera sjukdomarna kring psykisk sjukdom.
Vi lever i ett samhälle där psykisk ohälsa är inte mer vanligt, men det är mer vanligt att man vågar komma fram tidigare än vad man gjorde förr.
Psykisk ohälsa har alltid klassas som man är svagare som person, att det är skam, att man inte tillhör samhället på samma sätt som andra.
Det är inte sant och jag kommer fortsätta kämpa för psykisk ohälsa, vi alla förtjänar att leva och må bra.

Till Chester och övriga medlemmar i Linkin Park:
Tack för all musik ni har skapat och förgyllat miljontals fan liv med.
Tack för ni gav mig tröst i mörkrets mörkaste timmar och tack för ni gav mig hopp till livet.
Tack för ni var min vän och min familjemedlem när jag inte hade någon och gav det stöd jag behövde.
Att ni skulle få en liten flicka att välja livet trots alla monster ni kan förställa er var hennes verklighet.
Ingen kan ta ifrån den biten i mig som ni har gjort för mig, ni förtjänade ingenting än lycka i era liv.
Linkin Park kommer aldrig bli detsamma utan Chester, må du vila förevigt i frid.  

Mål och delmål i hälsoresan


Iallafall sedan jag började min hälsoresa har jag varit noga med lägga upp både stora mål och mindre delmål.
Just för behålla motivationen, belöna mig själv när jag lyckas och för kunna se utvecklingen och hur ens psyke hänger med.
Förut belönade (och bestraffade) jag mig själv med mat och det gör jag inte längre, så därför har jag valt att inte ha någon belöning i mat väga.
Jag kallar det för hälsoresa men i själva verket är det min nya livsstilsförändring, då jag vill leva hälsosamt av så många olika orsaker.

Iallafall såhär ser mina mål och delmål ut just nu, de brukar ändras ibland och jag gör nya med tiden då jag klarar dem.
– Minska minst 20 kilo till (gå ner övervikten).
– Klara av att springa 1 km, 3 km, 5 km, 7 km, 1 mil utan ha ont i ljumsken.
– De säger att jag aldrig kommer klara dips och chins efter bilolyckan, jag har bestämt mig för klara minst två st av varje.
– Ha hälsosam relation till mat, behärska alla situationer och känslor så dem ej kopplas vid mat.
– Ta 150 kilo i marklyft och 130 kilo i knäböj (inte kunnat det sedan bilolyckan).
– Få in rutinerna att träna även under semestern.
– Kunna äta onyttig mat eller snacks utan framkalla ångestattack i huvudet.
– Ta minst 50 armhävningar på tå på raken (klarar 24 st nu).
– Ha normalt BMI och vara i den normala kurvan i cm till kroppen för min längd.
– Synligare muskulatur.
– Promenera minst tre gånger i veckan.
– Våga bära alla typer av kläder då mitt värde sitter inte i hur jag ser ut, jag är vacker och fortsätta jobba med den insikten.
– Lära mig mer om mat, få bredare kunskaper och mer kött på benen vilken mat som är bra till vad, varför vi äter det ect.
– Kunna gå in i vilken butik som helst utan ha ångest att man inte kommer i deras kläder.
– Känna att jag kan vara med på vilken aktivitet som helst för att övervikten inte blir ett hinder.
– Tackla min ångest, oro och min grava prestationsångest.

Jag känner att mina mål är både stora och små, samt att de är inte heller över realistiska.
Detta är meningen att det kommer ta tid, detta är mitt liv som jag vill leva för må så bra som möjligt fysiskt och psykiskt.
Inga quickfixs, inget hetsätande eller svält, inget psyktränande eller inget alls, inget trycka ner mig själv i huvudet projekt.
Utan en hälsosam livsstil där fokusen på äta bra, sova det min kropp behöver, röra på mig i olika former och bearbeta min psykiska ohälsa.

Har ni själva några mål med träning, kost eller generellt med erat mående?
Berätta! Det vore roligt att kunna få prata och stötta varandra i de resor man gör, hur de än ser ut.

Bikini kropp


Detta är garanterat bland de mest talande samtalsämnen varje vår och sommar – bikini kroppen.
Jag postade på instagram i morse min första bikini bild i mitt liv, det skulle jag aldrig kunna tänka mig att jag skulle ha gjort för ett år sedan.
Knappt en månad sedan skulle jag kunna göra det, det är mycket som jag kämpar emot mina egna ångest tankar och mot samhällsnormen.

Jag kan inte räkna på varken fingrar eller tår hur många gånger jag har hört de här uttrycken och som jag själv tänkt på.
”I år blir det vassen, jag skippar att sola & för jag är för tjock att bära bikini, jag har långklänning på stranden för inte visa min tjocka kropp.
Det är bara smala människor som kan bära det där, om jag drar in magen och ligger på rygg så ser jag smalare ut och jag köper inte den där bikinin, jag fick sådan mage och den markerar mer mina lår och mina stora bristningar.
Herregud, jag får strunta i det här för jag är helt enkelt för tjock för vara på stranden.
Inte hann jag gå ner vikten till sommarn, så jag stannar hemma. Jag har inte stora tuttar, jag har inte smal midja, jag har inte lår med ett gap.
Vad ska killarna tycka om det där? Du vet väl om att de bara gillar tjejer med kurvor och med smal midja. ect.”

Detta tänker jag aldrig mer hålla på emot mig själv eller emot min kropp, självhatet och allt jag går miste om genom att trycka ner min kropp.
Jag har mage, jag har lår som är emot varandra, jag har bristningar, jag har en härlig röv och jag har mycket muskler och jag har en bikinikropp.
Alla har bikini kroppar och ingen ska gå hänga i vassen för idealen är skeva och jag står upp för alla som känner att de inte kan njuta fullt ut på sommaren med rädslan vad andra ska tycka och vad våran egna snea självbild försöker förslava oss med.
Jag är vacker, jag har en bikini kropp, jag har rätten till att njuta utan att ångesten ska förslava mitt sinne och om någon säger något annat om din kropp betyder det inte att det stämmer eller att du inte är vacker precis som du är vare sig du är smal, kort, tjock, lång, har bristningar, ärr, överflödig hud och det bevisar också att puckot har inget mellan öronen. Så ge dig själv och din kropp massor av kärlek, det är den värd.

Osynliga ärr

I år var första gången i mitt liv då jag berättade hela min historia, allt jag har varit med om, alla gap ord, alla slag och sparkar jag fick.
Alla gånger jag har legat inlåst på toan skakat av rädsla och gråtit och varför jag började gå hem från skolan av rädsla att åka skolbussen.
Hur jag lärde mig att sminka över sår, hur jag lärde mig att bli tom för orka överleva, hur mitt yttre skal blev hårt för inte se den riktiga skadan.
Man aktivt lärde sig att ljuga bort vart man hade varit, varför man var blå, varför man var trött och varför man bar långa och stora svarta kläder.
När smaken av järn fyllde ens mun, hur man smög i hopp att de inte skulle se mig och hur biblioteket på skolan blev min fristad.

Hur jag skrek ut i mörkret på nätterna ens smärta och hur ens tankar vred hårdare om i huvudet så fort man gick förbi en spegel.
När man trodde att man var säker när man la sig i sängen för att sova men mardrömmarna fortsatte.
Mardrömmarna som fick kraft av min vardag så det slutade med att jag skrek genom nätterna & föräldrarna kunde väcka mig för jag skrek.
Hur jag slogs i drömmarna för bli fri och vaknade med klösmärken över hela mig då jag har försökt klösa mig fri.
Att vara vaken eller sova spelade ingen roll, det jag fick uppleva på dagen kom smygandes tillbaka i mina drömmar.
När jag drog mig undan från de få personer jag hade som vänner för jag hade fått det uppkastat i ansiktet ”vi ska se till att de får stryk också”.

Insikten att veta att man var ensam, folk drog sig undan och jag drog mig ännu längre bort ifrån dom.
Att ens vänner var de personer man skrev med på internet och de visste mer än de runt om mig i verkligheten.
Det är inte att vara ensam jag är eller har varit rädd för, utan det är att bli lämnad ensam med min tankar, med de osynliga ärren.
Idag har min kropp läkt. Jag har några små ärr lite varstans på kroppen, inte så de syns om man inte går riktigt nära dem för titta.
Mina osynliga ärr är ord, alla mina minnen, alla händelser som spelas upp huvudet som en hackad LP- skiva, som få se en film om och om igen.

Idag vet jag om att det var inte mitt fel, jag var ett barn som blev utsatt i skolan och vuxna människor lät det pågå.
Det fanns ingenting med min personlighet eller med mitt utseende som förtjänade att bli fysiskt eller psykiskt misshandlad för.
Även om jag har gått vidare i mitt liv så är det ändå jag som får leva med osynliga ärr som ibland påverkar mitt vuxna liv mer än jag vill.
Jag får leva med ångest och med en elak bild om min kropp och även med en ohälsosam tanke, att alltid stå upp och vara på min vakt.
Det har varit en tydligt överlevnads faktor och varje dag jobbar jag på dem här tankarna, jag har bearbetat så mycket som har gjort mig illa.
Och vissa händelser får jag jobba hårdare med för kunna gå vidare ifrån och vissa saker kommer jag aldrig kunna släppa eller förlåta.

Så jag vill uppmärksamma något åt er.
Tänk på vad ni säger till eran omgivning, till era barn, till era vänner, till människor på eran skola eller på era arbetsplatser.
Bara för du finner dig lustig på annan människa bekostnad så har du ingen aning hur de tar det när de går hem.
Ni har ingen aning vad som pågår innanför huvudet eller vilka osynliga ärr ni kanske ger dem för livet.
Mobbning i fysisk form eller framför en skräm är inte okej, det är olagligt och det ger skada på former ni aldrig kan föreställa er.
Om ni ser någon bli utsatt, stå inte och titta på för det är med mobbning – det spelar ingen roll av vilken orsak du tittar på.
Är det av rädsla av vad folk ska tänka eller att du själv ska bli mobbad eller är det för det är din kompis som mobbar någon
eller tänk om det blir någon du känner som blir utsatt, vad det än kan vara så, anmäl. anmäl. anmäl. anmäl.
Tänk på personen som blir utsatt – du kan vara den som räddar dem. Du kan vara den som får dem att orka med livet igen.

Jag drömde varje dag att någon skulle rädda mig.
Det slutade med att jag var den som räddade mig själv och varje dag tackar jag mig för det.
Jag vet inte hur det skulle ha varit om jag inte tog de besluten som jag gjorde men jag är glad för det.
Så osynliga ärr, jag vet att ni finns där. Ni är beviset på att jag var starkare också än allt de någonsin gjorde emot mig.

Sanningen är att du måste flytta på dig

Det är du och jag ångesten, nu är det såhär att du måste flytta på dig.
Idag vann jag kampen igen för jag är betydligt mycket starkare än vad du är.
När jag tittade på mig i spegeln så såg jag den där tjejen som du har klankat på så länge.
Jag tittade på henne och jag såg hur vacker hon är, hur fin hon är i sin svarta långklänning och i sitt uppsatta hår.

Jag bryter ovanor hela tiden även om jag tycker det är jobbigt och jag utmanar mig som jag aldrig gjort förr.
Att stoppa upp håret och le på en bild har varit bland det värsta jag vet för jag har alltid känt mig så tjock och ful.
För se dubbelhaka eller mina höga kinder var ett öde jag tänkte bespara andra, ni hör ju själv hur sjukt det faktiskt är.
Idag går jag med huvudet högt, jag känner mig fin och för varje liten seger jag gör är en stor vinst för min självbild i framtiden.
Nu tänker jag ställa mig och baka en nyttigare version av hallonpaj som jag tänker bjuda till mina svärföräldrar när vi ska dit ikväll.

Hur mår ni alla? Berätta gärna om era framsteg för ett bättre mående och självkänsla!

Krossa kroppsidealen

Från det jag var liten så har jag blivit inprintad att min värde många gånger sitter i hur man ser ut.
Man ska inte ha övervikt, man ska inte ha förstora muskler, man ska ha ett vackert leende och man ska ha stora ögon.
Helst ett gap mellan låren, gud bevare om du har gäddhäng på armarna och börja inte ens prata om dubbelhakan.
Fett på magen eller på andra delar på kroppen och då har vi en uppläxning/nertryckning tills man förstår att smal ska man vara.
Du kan inte bära bikini för då skrämmer du bort andra på stranden, om du bär för tighta kläder så ser du ut som en uppstoppad korv.
Tuttarna ska vara stora, röven ska vara lika stor, midjan ska vara knappstorlek, långt hår och felfri, ät helst ingenting om det ger resultat.

Jag har hört det hela min uppväxt och i mitt vuxna liv, hemma, i skolan, på jobbet, ect – överallt.
Om du bara gick ner lite i vikt så skulle du vara vacker, om du tappade fem klädstorlekar så skulle pojkar tycka om dig.
Flickorna skulle inte vara lika elaka emot dig om du bara förändrande dig, färgade håret kanske och bar lite mer märkeskläder.
Bär svarta kläder, hel täckande så ser du betydligt mindre ut. Stå i den här vinkeln så ser du mindre ut och du får större muskler.
Du kanske skulle operera dig så du blir vacker. Banta. Ät inget. Träna som en jävla galning. Bär bara det senaste. Tappa dig själv.
Låt dina ångest äta upp dig in från så länge du är snygg enligt andra, det spelar absolut ingen roll om du tycker det själv eller inte.
Ska du verkligen äta det där? Tänk på bantningen. Alltså, du har vacker personlighet men om vi ska dejta får du gå ner i vikt först.
Vad fet du är. Du får bara ta bild ur min snygg vinkel. Fatta vad söt hon/han skulle vara om han förlorade vikt, klippte sig och bar annat.
Du bär för lite smink, du bär för mycket smink, kan du inte sminka dig. För fina kläder, för fula kläder, för mycket mjuka kläder.

Känns det bekant? 
Det tror jag säkert, det ovanför är bara en del av alla saker jag har hört sägas till mig genom åren.
Det är inte konstigt jag har fullkomligt skev bild på mig själv och varför jag har kraftig ångest när jag ser mig i en kropps stor spegel.
Jag har under flera år burit svarta kläder, hel täckande kläder, leggins på sommaren för inte ska någon se mina tjocka lår.
Minns inte sist jag ägde en bikini som jag bar och jag är inte helt bekväm när jag står naken eller om jag får en komplimang om mitt utseende.
Jag är inte ens stolt över lyckats gå ner sjukligt mycket ner i vikt eller hur mycket min kropp har fått stå ut med misshandel genom åren.
Tack vare alla och deras jävla idiot kommentarer om mig och min kropp som de någonsin har haft rätten att kommentera den,
eller som de någonsin har haft rättigheten till säga hur jag ska se ut eller att de ens fattar att alla kommentarer har skadat min självbild i åratal.

Idag har jag bestämt mig för jobba på min självbild och sluta förminska mig som person.
För jag är vacker, jag har bristningar, jag har övervikt kvar, jag har stora muskler, jag har gäddhäng och jag har en jävla vinnar personlighet.
Jag tänker sluta upp att lyssna på min hjärna som trycker ner mig med ord och skam känslor om min kropp även om det kommer ta tid.
För jag är mer än bara min kropp, jag är Anneli. Jag är en dotter, syster, en moster, ett barnbarn, en bästa vän, en vän, en kärlek, en sambo,
en arbetare, en kämpe, en överlevare, en träningsfantast, en musikfantast, en drömmare, en visionär och en inspiration.
Jag är även snäll, glad, har fullkomligt dålig humor, jag är snabbtänk och kvick till svars, jag har ångest och jag har varit ledsen och sårad.
Jag har gett upp drömmar och jag har fångat dem, jag älskar med hela mitt hjärta och jag ger mig inte i första taget.

Men alla de sakerna kan man inte se på min kropp, så varför i helvete håller vi människor på definiera oss med våran kropp?
Ja, jag är tacksam för att min kropp har lyckats bära all övervikt i alla år, jag är tacksam för jag har en otroligt stark kropp.
Jag är tacksam för jag kämpar varje dag för ha en hälsosam relation till mat och träning, jag är tacksam för min kropp har skyddat mig i bilolyckor och jag är tacksam för att min kropp har hållt ut efter alla slag, sparkar och puttar som du fick emot dig.
Jag är himla tacksam för många saker min kropp gör och har gjort för mig och jag hoppas kroppen du fortsätter göra det för mig,
men jag ska bli mer tacksam och jag ska älska dig kroppen för du är vacker, precis som min personlighet.

#fuckkroppsidealen #fuckideal #nobodyshame #jagärvacker

Le, ingen ser att du är död därifrån

Jag har funderat så länge på det här, i minuter, timmar, i dagar, veckor, månader, ack i så många år.
Idag är jag redo. Redo att stegvis berätta min historia, min sida, visa mina ärr och ge mig själv en chans att börja läka.
Jag har förståelse att det kommer göra ont att skriva ner det, att få ner det svart på vitt.
Det kommer göra ont för min omgivning att det kommer ut, hur min verklighet egentligen var och hur illa det faktiskt var.
Jag har även fått höra av människor att risken är hög att folk kommer vilja gå ut ur mitt liv för dem vill inte ha med det här att göra.
Det är deras val, jag har bestämt mig, för det var min verklighet och min historia och om man inte kan det så hör man inte hemma i mitt liv.
Sen hoppas jag det här ska hjälpa mig och förhoppningsvis andra människor där ute att de är inte ensamma.

Vart börjar man någonstans?
Hur skriver man ner alla sina tankar, alla sina känslor, alla sina minnen, alla sina sorger, alla sina rädslor, alla sina mörka sidor?
Börjar man vid barnsben när alla vanliga barns största rädslor var att inse att tomten inte var verklig eller
börjar man vid ens största längtan var att få börja skolan för lära sig räkna och läsa som sakta men säkert blev en av sina största rädslor?
Skriver jag ner hur jag låg i mörkret med musiken så högt i hörlurarna så det kändes som öronen skulle blöda precis som mitt ansikte gjorde?
Förklarar jag när jag stod framför spegeln och höll hårt tag i fettet på magen och upprepade orden folk sa om mig och min kropp?
Eller berättar jag alla gånger jag log utåt när det enda känslan jag kände i kroppen var en nypa av tomhet och död?
Visar jag upp hur jag låg i sängen med en sprängande känsla i bröstkorgen, hur jag springer i panik ut i snön och försöker kaotiskt andas?
Hur länge jag trodde det var ett fel på mig, hur länge jag trodde saker skedde på grund för jag förtjänade att bli behandlad så.
Timmarna jag kunde stå och försöka sminka över sår och varför mina stora ögon var sotade som var egentligen några nyanser som var blåa.
När det gör så ont att allt man vill är att det ska ta slut, hur man straffar sig med att äta, att inte äta, att hetsäta, att utveckla ett matmissbruk.
Låter jag texten beskriva hur ont det gjorde i hela mig, hur hårt jag grät varje dag och hur många gånger om dagen jag önskade bara att någon kramade mig och sa ”allt blir bra, du behöver inte vara rädd för jag är här med dig och jag lämnar dig inte.”

Av det lilla jag skrev, vad kunde ni se?
Kunde ni se hela min uppväxt? Min livs situation? Kunde ni se min skolgång? Kunde ni se vilka som gjorde mig illa? Vilka jag har varit ihop med?
Vilka som var mina vänner? Vilka som inte var mina vänner? Vilka som svek? Vilka som gjorde mitt liv till ett levande helvete?
Kunde ni veta exakt hur det kändes eller hur min vardag såg ut? Kunde ni se vad som hade hänt den här tjejen?
Kunde ni se mina tankar? Kunde ni förstå hur mycket hon har fått vara med om? Kände ni verkligen mig eller det jag visade utåt?
Sådant syns inte alltid utanpå en människa men det betyder inte att det inte är verkligt eller inte skadar människan för livet.

Vi uppmärksammar inte psykisk ohälsa, maskrosbarn, aca, barn som får utstå psykisk/fysisk misshandel på skolgården eller på andra platser.
Det tänker jag göra. Vi är fler än många tror, vi lever oftast i skam, djup ångest och tystnad. Jag tänker inte vara tyst längre.
Ingen ska säga att det är vårat fel att vi får gå igenom sådana här saker, att vi får leva med men för livet, ingen ska behöva må dåligt.
Jag är soldaten som överlevde, ett krig som vi inte pratar om. Idag är jag fortfarande den soldaten med mina ärr fast med en framtid.

Kärleksförklaring

Vet ni hur det är att ha varit omgiven av ett ständigt mörker?
Att leta fler sprickor i grunden att falla i?
Vara tom och leta toner som skapar känslor för låtsas känna något.
Se den imperfektion som folk givit en att känna, att tro, att leva med den, att undvika speglar för få se att man har det som sin vardag?

När vi möttes trodde jag inte längre på det goda i världen och att kärlek var en målad bild skapad av skådespelare i filmer.
Du med de skarpa blåa ögonen skulle komma och slå sönder hela min trasiga värld och bygga upp den hel fanns inte på kartan.
Vid första ögonkastet skulle jag få känna någonting i mig jag aldrig känt förut, en varm känsla som sprider sig ut runt om i kroppen.
Är det fjärilar som jag läst så många gånger om i noveller? Svaga toner av ett gammalt piano far i luften och jag känner mer.

Jag ser på dina skarpa linjer på dina kindben och hur ditt hår läggs perfekt ner på sidan, ett magiskt lockigt svall.
Hur dina bredaxlade axlar sträcks ut när dina armar far runt för hålla om mig och jag vill aldrig att du släpper taget.
Hur jag hör dina andetag när du luktar i mitt hår. Hur nu tryggheten sakta kommer för ta över min själ.

I den gråa soffan där du sitter kan jag se hur du tittar på mig, med en studerande blick och en blick fylld av kärlek.
Jag tittar tillbaka och jag ler, jag ler av glädje något som du har lyckas skapa för mig så jag kan känna det i hela mig.
Jag går fram för att få kyssa dina detaljerade läppar och hur du kysser tillbaka på mina rosafärgade och i de sekunderna står allt still.
När jag skriver ner bokstäverna om dig så kan jag inte hjälpa att släppa fram tårarna, jag skulle inte kunna hålla tillbaka dem även om jag ville.
De är icke av sorg utan av den varma känslan du har fått mig att känna från samma sekund jag såg dig för allra första gången.

Hur du stärker upp min självkänsla,  hur du tror på mig och mina drömmar och hur du visar att du älskar varenda liten centimeter på min kropp.
När du euforiskt berättar om de senaste teknologiska som kommit ut på marknaden eller när du får sätta dig ner med ett problem och köra igång problemlösning. Det fascinerar mig varje gång. En passion som ger mig inspiration.

Uttrycket – om du kunde se dig själv genom mina ögon.
Då skulle du inte bara se utan du skulle känna så otroligt många nya saker.
Du skulle se hur du lyckats släppa fram så många ljus och färger i min värld.
Du skulle höra piano toner i vinden, saker känns inte viktiga om du inte är med.
Du skulle känna att det är du som gör mig inte längre rädd.
Alla de sakerna du har tagit fram och alla de sakerna du har tagit bort för mig.

Du skulle se alla de små sakerna som du gör för mig får mitt hjärta slå snabbare och saktare på samma gång.
Du skulle se hur mycket smärta du lindrar i mig, vilka monster du skrämmer iväg.
Du skulle se och känna tacksamheten min själ sjunger för dig.
Vid kvällarna skulle du se hur jag brukar ligga vaken och hur jag tittar på dig med sådan stor lycka. Du skulle nypa dig i armen och kolla om det är verkligen är sant, att han med det stora hjärtat, han med det vackra leendet, att han är min.

Jag älskar dig för du är du.
För du älskar mig precis för den jag är.
Den kärleken är så mycket vackrare än den på filmer.
För den är verklig och det är våran historia, vårat nu.

Ångesten baksida

Idag vaknade jag med sådan ångest direkt jag öppnade telefonen i sängen.
Att titta på allas fantastiska liv och bilder, deras glamorösa fester, deras storslagna shoppningar, deras fartfyllda resor, storslagna karriärer, familjelyckor, familjesamlingar för grillfester, vänner som gör allt tillsammans, vältränade kroppar och hälsomat hela skiten gav bara ångest.
Facebook, instagram, weheartit osv – alla fantastiska appar som kan ge så mycket inspiration, vackra bilder och jag kan se vad människor gör när jag inte träffar dem ofta och jag kan även följa kändisar eller människor jag finner inspiration eller få ny kunskap ifrån.
Största delen ger den mig inspiration, mod och motivation. Men idag gav den mig bara ångest.

Så idag sa idiot ångesten till mig.
1.) Jag är dålig på precis allting.
2.) Alla andra har lyckats bättre än mig i sina karriärer.
3.) Ingen idé att satsa på min dröm, utan jag borde skaffa mig ett ”riktigt jobb”.
4.) Vad spelar det för roll om jag äter onyttigt? Jag kommer aldrig få den där vältränande kroppen jag drömmer om.
5.) Ingen skulle sakna mig om jag försvann så jag kan lika byta liv med någon i något annat land.
6.) Andra får allt i sina liv att se så enkelt ut och är lyckliga, varför är det inte så för mig?
7.) Mina vänner tycker egentligen inte om mig.
8.) Jag är ful och tjock.

Det är sjukt hur elak ens tankar kan vara emot en, det är fruktansvärt.
Jag hör på låten We The Kings – Sad Song och tänker inte låta mina tankar vinna utan jag tänker göra något produktivt istället.
Våran lägenhet ser sunkig ut så jag ska ställa mig och storstäda och jag tänker gå och pussa på min prins som sover efter sitt nattskiftet.
Jag tänker ringa min bästa vän och prata ut. Jag tänker gå till gymmet och träna, jag tänker göra det som får mig att må bra.
För det här är bara tankar, elaka sådana. Men de har förstört en sådan stor del av mitt liv och jag kämpar varje dag för att inte låta dem vinna.
När jag har sådana här ångest tankar triggar det matmissbruket men jag valde att äta granola, banan och kvarg med en kaffe till frukost fast jag vill ha allt och bara få tröstäta. Så idag är jag starkare än ångesten även om ångesten försöker dagligen komma förbi på besök.


Livet kom mellan

Hej!
Ursäkta tystnaden.
Förra veckan var vi i Stockholm (mer om det i ett kommande inlägg) och när vi väl kom hem kände jag mig fruktansvärt psykiskt slut.
Jag vet inte om det var för att det är så mycket stress i den staden eller för jag fick se en glimt av mitt förflutna men vilket som så kände jag att det kickade igång min stress i kroppen, oro, rastlöshet och mina sömnproblemen triggades rejält.
Det blev så tungt både i kroppen och i huvudet så det har varit många tårar, okontrollerad ångest och gå upp i varv som cirkulerat runt i mig.
Igår cyklade jag hem till mina svärföräldrar och var där hela dagen i det vackra vädret och så jag stack på en joggingtur i kvällssolen i skogen.
Det visade sig vara precis det jag behövde för idag mår jag mycket bättre och jag känner att energin är igång igen så jag ska fara och träna.

I helgen så har jag bestämt att endast göra det jag känner för, inga måsten eller bara för någon annan vill det.
Eftersom dem har lovat finvädret hela veckan ut så ska jag försöka vara ute så mycket som möjligt och helt enkelt njuta.
Med cykla, springa med hunden, äta vattenmelon och grilla, lyssna på musik, umgås med familjen och bara andas.